livetvidhavet.

Min vackra och kloka kurskamrat Veronica sa något bra på avslutningen i onsdags, nämligen att hon var glad att hon sökte till Gotlands Folkhögskola. Och jag började tänka på hur otroligt tacksam jag är för att jag gjorde det.

Jag vet inte riktigt vad det var, den där kvällen när jag hade varit på Saco-mässa och fått en miljon olika kataloger till en miljon olika skolor och plockade upp katalogen med alla folkhögskolor i Sverige. På måfå började jag slå upp olika fotoutbildningar, hittade en på Gotland och kollade upp den. Plötsligt var jag inne och kollade på en helt annan utbildning, nämligen skönlitterärt skrivande.
Jag vet inte vad det var den kvällen, kanske var det att jag satt med datorn i knät, med tända ljus och lyssnade på Jul i Folkton. Kanske var det att jag precis hade bakat bröd och att tanken slog mig att jag om ett år skulle kunna sitta på en helt annan plats och äta nybakt bröd. Den där tanken släppte mig aldrig riktigt och jag bestämde mig för att söka. I början tänkte jag att jag bara söker lite för skojs skull, för att se om jag kommer in. Då fanns det så många andra planer vid sidan av. Men så småningom kröp det konkreta med Gotlands Folkhögskola in på mig och jag fann mig själv oerhört nervös över den kommande telefonintervjun. När beskedet kom hade jag redan drömt mig iväg och beslutet togs på tre sekunder.
Jag och Alethe flyttade någon av de sista dagarna i augusti. Packade Alethes bil och åkte iväg i regnet mot en plats vi inte visste något om.

Jag tänker inte försöka återberätta mitt år på Gotland, för det går nog inte. En del har jag skrivit här i bloggen, en del finns med på bilderna, men en stor del finns bara inuti mig och inuti alla oss som bodde där.
Och jag är så tacksam, så otroligt tacksam. Att jag snubblade över Gotlands Folkhögskola, att Ludvig tog in mig, att jag vågade flytta iväg. Och så tacksam över varje sekund jag spenderade där, i mitt hem, delat med 40 andra själar. Tacksam över allt jag varit med om, allt det vackra och allt det hemska och jobbiga.
Att jag den hösten satt i mitt fantastiska rum 226 och åt nybakt bröd med några av de (jag vet att det här är sådant som man ibland bara skriver, men jag vill understryka att jag menar det med hela mitt hjärta) bästa människor jag mött.
Nu sitter jag och kollar igenom bilderna i mina två facebookalbum och tanken slår mig att vi har växt så mycket. Jag tror att vi i samband med det växte in i varandra. Jag har växt så mycket och jag har sett andra växa med mig.

Att säga hej då var något av det jobbigaste jag gjort. Ett tag lovade jag nästan mig själv att jag aldrig mer skulle lära känna människor jag visste att jag skulle behöva skiljas från. Ett tag trodde jag att jag skulle gå sönder.
Men jag vet att jag var så otroligt ledsen för att jag var så lycklig. Det var därför det gjorde så ont, och någonstans uppskattade jag smärtan. Som ett bevis på att allt var så smärtsamt verkligt. All kärlek jag kände för de människorna kom ut i hulkande fosterställningsgråt och snorig näsa.
Nu gråter jag inte längre. Det finns en liten ledsenknöl i mig, och en större lyckoknöl, de sitter ihop på något sätt. Och jag vet att med tiden kommer ledsenknölen att krympa och bli till minnen. Tidigare skrev jag att jag försökte föreställa mig allt som ett minne i mig, och nu vet jag hur det är. Det är vackert och har som ett havsglimrande skimmer över sig.

Jag kommer minnas hur det känns att vakna i mitt rum, jag kommer minnas alla lördagsfrukostar på mattan, jag kommer minnas när Marika bodde hos mig, jag kommer minnas Bungehallen, jag kommer minnas hur det är att få vara själv men aldrig ensam, jag kommer minnas när vi gjorde nejlikoapelsiner och sjöng med i fula julsånger, jag kommer minnas början när vi såg massvis med filmer tillsammans och spelade sällskapsspel, jag kommer minnas striderna om tvättställen, jag kommer minnas alla skogspromenader med Ike, jag kommer minnas mörka saker jag lärde mig acceptera att jag inte kunde förändra, jag kommer minnas hur mitt rum såg ut när jag bott in mig i det, jag kommer minnas doften när jag steg över tröskeln till det, jag kommer minnas alla hundratals liter te vi drack tillsammans, jag kommer minnas Visby i julbelysning, jag kommer minnas svt-serierna vi såg, jag kommer minnas twin peaks, jag kommer minnas återföreningarna efter loven, jag kommer minnas alla äppelpajer vi bakade, jag kommer minnas hennes varma kropp mot min, jag kommer minnas sjöhästdanserna vid frukosten, jag kommer minnas morgonrundorna, jag kommer minnas exalterade känslor efter textsamtal, jag kommer minnas Luddes spasmer i fötterna, jag kommer minnas alla uppläsningar, jag kommer minnas alla skratt.
Jag kommer minnas.

Och nu vet jag. Att det är skillnad på att hitta ett hem, och att hitta hem.

Jag tror att jag går sönder snart.

Vi smälter bort och blir uppätna av mygg i Estlandsvärmen. Hittills har vi lyckats nästan missa en buss och två färjor, ätit kometmycket buffé, sänkt en platta öl med fnaset, pluffsan, anfallet och kotan (otroligt hemliga kodord för Marika, Emelie, Jonna och Marika) i en pyttehytt, chockat två fulla estniska (eller finska) pojkar med flathångel på kanske årtiondets sämsta dansgolv.
Sedan åt vi kometmycket frukostbuffé och for iväg ut i Estland. Tittade på gammal borg, smälte ihop i värmen och blev attackerade av megamygg.
Nu sitter Emelie, Jonna och Linda och lägger stämmor på en låt och det ska bli en fin vecka bestämmer jag nu.

Jag försöker föreställa mig allt det här som ett minne i mig. Jag funderar på om jag kommer minnas det bättre än det var. Jag undrar om det är möjligt.
Det blåser varma vindar på Gotland nu

Jag kom på att jag nästan inte skrivit något alls om mitt skrivande. Så jag tänkte göra det nu.

Jag tror att anledningen till att jag inte har gjort det är för att under det här året har det blivit en självklarhet. När jag kom hit var det nytt och lite läskigt.
Nu är mitt skrivande som en kompis, någon som sitter på min axel och alltid hänger med. Hen sitter där och gungar med när jag gör andra saker och ibland kryper den in i mitt huvud och hittar på saker, kryper ner ut i fingrarna. Sedan tillbaka ut på axeln och beskådar vad hen åstadkommit.
Och även de dagarna när den inte gör något alls, bara sitter där och ser nöjd ut på min axel, så är det okej. För jag vet att den fortfarande finns där, den går ingenstans.

Skrivandet har vuxit ut som en liten trevlig utväxt i mig. Och finns per definition där även då den inte är aktiv. Det här året har jag blivit trygg i att min skrivarkompis inte går någonstans även om vi inte skriver något. Hen avvaktar helt enkelt bara rätt ögonblick.

jag har köpt en ny skål. på ica. för 13 kronor. den är fantastisk, svart och heter Annie (enligt ica, jag har inte börjat döpa alla mina saker)



i den kan man äta allt. glass, småsaker, frukt, godis och potatissallad. som på bild ovan. potatissalladen i fråga ska jag göra till dig någon gång Harald, jag tror du skulle tycka om den.

puss

Det här är en rabbelbubbelrantingtext (ny genre hehe) som jag skrev för ett tag sedan och läste upp i ett enda andetag(nästan) på Hemse folkhögskola.

Jag borde borde borde. Jag gör inget jag borde och jag borde inte göra allt jag gör. Rättfärdigar mina handlingar med rättframma argument om moral och monarkiskt fall. Fallerar mig själv i mina tankegångar om att inte borde. Borde inte borde göra borde bry mig mindre borde sluta tänka borde köra en skruvmejsel genom örat. Hatar hatar hatar i massor i dubbla plural upphöjt till två. Hatar om inte om inte indikerar att det finns ett om och inte att det fanns en chans och att det inte var så. Om inte att det fanns någon i vägen som jag inte kunde forcera allt går inte med våld säger pappa han står med stekpannan över huvudet. Allt går inte med våld vilken vacker värld det hade varit. Rättfärdigar mina våldsamma argument med rättframma argument om ickevåld och verbaliserar våldtäkter. Våldtar mig själv varje kväll ligger i fosterställning, jag ligger med allt som rör sig och får en puss på pannan som tack. Dra åt helvete utan eftertryck, födelsemärken cancer och huden som bubblar av cancer varje kväll. Och fosterställning och din svala hand på pannan den var inte sval bara svettig och du flåsar i mitt öra innan du somnar och du ser inte när jag stirrar på dig hela natten. Somliga säger att vissa borde vara ensamma och aldrig få komma nära barn. Men allt jag är är makt och jag borde inte slå jag borde aldrig slå och vara rättfram igen men känslan av dina ögonglober mellan mina fingrar är som jordgubbar i solen. Slå slå slå, slå så hårt du kan sa alltid pappa innan han sa god natt. Jag borde borde borde, borde inte göra allt jag gör och jag borde göra allt det jag tänker att jag borde men jag gör inget av det. Jag paralyserar mig själv och planerar att jag ska plantera resten av mitt liv i en iskub på nordpolen. Studera pingvinerna eller isbjörnarna jag har hört att de aldrig träffas och att disney hade fel.




Lite suddig bild från uppläsningen i Hemse, men det är iallafall vi. Jag, Emelie och Marika.

Idag har jag varit irriterad hela dagen, sådär så det liksom kliar i kroppen som om man svalt ett kilo gullfiberisolering. Så jag gick ner till havet och kastade sten. Det var väldigt skönt trots att det regnade, kanske ännu skönare för att det gjorde det. Sedan tittade jag på fåglar, andades havslukt och lukt av fuktigt.
Nu känner jag mig lite tömd och lite trött. Så jag steker pannkakor och lyssnar på körmusik. Måste säga att det är en otippad men ganska så oslagbar kombination.

Jag vet inte riktigt varför jag ska skriva något här, när Emelie gör det bättre på sin blogg.

“Nu vet jag hur en valborg ska vara. Såhär: Vädret ska vara det bästa på länge, inte ett moln och femton grader värme. Man ska samla ihop tre vackra vänner till en oskiljbar klump, döpa den till JonnaHanna{insert-Emelie}Marika och umgås konstant med den i 24 timmar. Man ska ta en bil till Slite, sjunga till Mumford & Sons, hitta kalkbrott i Bungenäs istället för lövskog och blå/vitsippor som man egentligen letar efter, äta picknick och dricka öl med havsutsikt, bli inlåsta för där fick man tydligen inte köra, bli utsläppta tack vare snäll man, dricka mer öl i solsken, ligga i en hög på gräset och vara lycklig, titta på brasa vid vattnet tillsammans med lokalbefolkningen, sitta på stenar längst ut på pir och vara ännu lyckligare, dricka mer öl, komma hem till mysigt rum och täcka golvet med madrasser, prata om saker som man pratar om med fina vänner, somna bredvid varandra med händerna mot mjuk hud, vakna upp och skratta tillsammans, göra en liten sjöhästdans för att visa sin uppskattning (de gör så, sjöhästarna) och äta en god frukost.”

Lite så var min valborg. Ganska jätteperfekt.

Fridens

Sitter med feberyrigt huvud, 4 nyskrivna inlämnade noveller på 19 sidor i 18 kopior till långtextsamtal i helklass om två veckor, nästanfärdigkommenterad text till morgondagens textsamtal med bästa gästläraren Nina Ivarsson, kakorkakorkakor, en nyopererad mama som mår bra, pizza-i-ugn, samt lite osammanhängande lyssnande på amerikans country. Rabblar, mumlar och är lite osammanhängande själv. Blir klappad över håret och får kärlek.